Bara häromveckan hände något som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag fick för första gången i mitt liv ett original sålt. Ja, du läste rätt. Jag fick något av mitt skräp sålt, utan att ens behöva springa omkring på stan och stirrigt ropa ”Hörru! Skalu’ ha’n tavla, elle? Va?” på brett, inavlat hälsingemål till förbipasserande. Nej, faktiskt var det så att någon helt frivilligt och utan påtryckningar ville köpa detta alster av mig:
Farväl, monster, hoppas du trivs i ditt nya hem!
Och det fick hon förstås också, även om det kändes lite underligt att sälja något som jag dels 1) till stor del inte gjort själv, då själva bakgrunden var en gammal poster från 70-talet, 2) inte heller köpt själv, då den följde med en ram som min flickvän inhandlade och 3) inte direkt varit super-duper-nogrann med i skapelseprocessen. Men, men.
Inramad och fin blev den i alla fall, med tjusig, svart passepartout, som jag dessvärre glömde fota av, så jag kan dumt nog inte lägga upp den här för att skryta med mina skills vad det gäller den biten. (Det ska i såna fall vara om du läser detta, Tove, och har tid och ork att fota av din nya väggprydnad i skrytsyfte åt dess skapare. Ahem.)
Jag vet dock inte riktigt hur man ska hantera tanken på att faktiskt ha fått sålt något bara sådär ändå. Det tog mig en jäkla tid att bara fundera ut vad i helvete man kunde ta för klabbet utan att känna sig som en hybrisfylld idiot. Känns som att det där med att sälja sina skapelser och ta mer än en hundring betalt enbart är något etablerade konstnärer/serietecknare kan göra, och till den skaran räknar jag mig väl inte direkt ännu. Ovant, to say the least.
Nåväl, i slutändan är jag glad samt 400 kr rikare, och hon är glad samt ett melankoliskt monster rikare, och då är ju alla glada! Jag tror ändå att jag gillar det här med att sälja original. Det hjälper sannerligen till att betala hyran om inte annat. Så hädanefter, om ni alla andra mot förmodan ser nåt ni gillar här på bloggen: Tveka inte på att slå till! Då blir jag en mycket glad panda.
